- Det känns mycket angeläget att förtydliga för alla våra medlemmar att åtalet inte handlar om vad som utgör vetenskap och beprövad erfarenhet vid vård i livets slutskede eller hur sådan vård ska bedrivas, säger Nils Erik Solberg, Läkarförbundets chefsjurist. Det handlar inte heller om rutinerna för avslutande av livsuppehållande behandling. Socialstyrelsen har inte heller i sitt beslut i ärendet hösten 2009 haft några anmärkningar mot de rutiner för vård i livets slutskede som tillämpats. Detta är en straffrättslig fråga och något som inte ska ändra de rutiner som idag tillämpas när det gäller smärtlindring och ångestdämpning i livets slutskede.
- Däremot är det mycket förståeligt att processen har väckt – och väcker – både frustration och oro bland alla våra medlemmar, även bland befolkningen i stort. Processen har varit utdragen och förvirrande vilket lett till många frågetecken och spekulationer om vad förundersökningen handlat om. På så sätt är det därför bra att den juridiska processen äntligen kommer igång. Vi kommer nu naturligtvis att stötta vår medlem under denna svåra tid, samtidigt som den juridiska processen måste få ha sin gång.
Vetenskap och beprövad erfarenhet
Självklart kan det, som inom alla verksamheter, förekomma brott även i sjukvården. Sådana misstankar ska naturligtvis utredas av åklagare. Men i detta fall skulle mycket osäkerhet och lidande ha kunnat sparats om Socialstyrelsen – som första instans – getts möjlighet att utreda förloppet ur ett medicinskt perspektiv.
Mikael Rolfs, styrelseledamot i Läkarförbundets Centralstyrelse och kollega till den åtalade läkaren anser att det finns mycket att säga och tycka om det sätt åklagarämbetet hanterat detta ärende, inte minst när det gäller hur vår kollega har behandlats.
- Det som är bra är att Läkarförbundets bedömning nu ger klarhet i att åtalet ligger utanför själva tillämpningen av vården i livets slutskede. Under den långa utredningstiden har samtidigt innebörden av ”vetenskap och beprövad erfarenhet” satts under lupp. Vad innebär det egentligen? Beprövad erfarenhet torde rimligen innebära att den medicinska professionen, som i sin vardag kontinuerligt möter nya utmaningar och får tillgång till olika medicinska innovationer, successivt finner fram till de metoder som bäst kan lindra och bota. Men för att detta ska kunna göras krävs en arbetsmiljö som är öppen, förtroendefull och kommunikativ. En arbetsmiljö som gör det möjligt att få tid och ger förutsättningar för kollegor att diskutera svåra ställningstaganden och beslut. För det är till syvende och sist endast den medicinska professionen som kan, och dagligen måste, fatta dessa svåra beslut. Ofta under tidspressade förhållanden tillsammans med sörjande och förtvivlade anhöriga. Trygga anställda ger trygghet till patienter och anhöriga, då blir också omvårdnaden i livets slutskede bra och säker.
- Men denna arbetsmiljö går nästan inte längre att finna på något sjukhus i Sverige, vilket är oerhört oroväckande. Arbetsgivare, politiker och företrädare för vårdens anställda måste snarast sätta sig ner i en konstruktiv dialog hur vi ska komma till rätta med denna destruktiva utveckling. I annat fall befarar jag att rekryteringsproblemen som redan finns inom vården accentueras.