10 procent av BNP.
Läkarförbundet bedömer att tio procent av BNP skulle behöva avsättas för att uppfylla de nationella målen för tillgänglighet och kvalitet i hälso- och sjukvården. Det motsvarar ett tillskott till den offentligt finansierade vården på cirka 45 miljarder kronor. Huvuddelen av dessa medel bör tillföras sjukvården genom ökade statsbidrag.
Fler anställda i vården.
Läkarna behöver få mer tid i mötet med patienten, men även för kunskapsinhämtning och samverkan med andra inom och utom professionen. Huvuddelen av denna tid kan bara frigöras om sjukvården får ökade personalresurser. Ska vi åter kunna erbjuda en vård av högsta internationella klass räcker det inte med effektiviseringar – vi måste också förstärka bemanningen.
En 15-procentig ökning av antalet årsanställd vårdpersonal, omkring 30 000 anställda, skulle bland annat kunna användas till att avlasta läkarna administrativa uppgifter och till att skapa fler vårdplatser i sjukhusvården. Vidare skulle resurserna kunna användas till att öka antalet läkare i främst allmänmedicin och psykiatri. Även produktionen i den privata öppenvården skulle kunna ökas.
Fler vårdplatser behövs.
Ett stort patientsäkerhetsproblem är minskningen av antalet vårdplatser på sjukhusen och i de särskilda boendena. Mycket av tiden går åt till att leta vårdplatser och många patienter hamnar på avdelningar som inte är avsedda för deras sjukdomar. Läkarna och annan vårdpersonal upplever en enorm press över att inte kunna erbjuda sina patienter en vårdplats. I dragkampen om platserna uppstår lätt konflikter och en försämrad arbetsmiljö. Här finns mycket att vinna.
Läs mer i Läkarförbundets skrift "Brist på vårdplatser - kris inom svensk sjukvård">
Tillgänglighet och köer.
Hälso- och sjukvården behöver också byggas ut för att minska väntetiderna. Med en fungerande och väl utbyggd primärvård och företagshälsovård kan specialistenheter korta väntetiderna och få tid att göra utredningar av hög kvalitet. Dagens väntetider till operation och bristen på vårdplatser medför ett medicinskt risktagande. För vissa hjärtoperationer, gynekologiska- och ortopediska ingrepp är väntetiderna vanligen mellan sex månader och två år. Dessa måste kortas så att de nationella målen om mottagningsbesök inom en månad och operation inom tre månader uppnås. En annan poäng är att sjukskrivningskostnaderna skulle minska. Här finns stora resurser att flytta över till hälso- och sjukvården.
Närsjukvården – basen i hälso- och sjukvården.
Närsjukvården har i dag inte den kapacitet som är nödvändig för att fylla sin funktion som hälso- och sjukvårdens bas. Kapacitetsbristen förstärks genom den överflyttning av vårduppgifter som skett till primärvården under 1990-talet.
Läkarförbundet anser att det behöver finnas en familjeläkare per 1 500 invånare. Det saknas ungefär 1 500 allmänläkare för att uppnå det målet. Endast 40 procent av landets vårdcentraler har full bemanning med fast anställda läkare. En satsning på fler familjeläkare och utbyggd öppenvård krävs för att befolkningen ska få en lättillgänglig och patientsäker vård i framtiden.
Privata specialister i närsjukvård, både i allmänmedicin och inom övriga specialiteter, måste få långsiktiga villkor för sin verksamhet för att våga satsa på arbete inom närsjukvården.
Läs mer i Läkarförbundets program om närsjukvården >
Psykiatrin eftersatt.
Patienter lämnar i dag den slutna psykiatrin utan psykiatrisk eftervård. Inte heller socialtjänstens stöd i boende och sysselsättning tillgodoses på ett bra sätt. Antalet vårdplatser i den slutna psykiatrin är alltför få.
På många håll i landet har den psykiatriska vården långa väntetider. En minskning av väntetiderna i kombination med tidigare/förebyggande insatser skulle få stora effekter på folkhälsan och bidra till färre långa sjukskrivningar. Obehandlade depressions- och ångestsjukdomar innebär i dag ett stort lidande och höga samhällskostnader i form av produktionsbortfall, sjukpenning och somatisk sjukvård. Psykiatrin behöver också komma tillrätta med de alldeles för långa väntetiderna för utredning av barn med adhd och damp.
Hur ska mer resurser frigöras?
Minskad sjukfrånvaro medför ökade skatteinkomster.
En bättre tillgänglighet till vården skulle både medföra förbättrad hälsa och minskad sjukfrånvaro. Det skulle innebära minskade utgifter för sjukförsäkringen. Minskad sjukfrånvaro skulle dessutom öka skatteinkomsterna och öka BNP. Det samlade produktionsbortfallet till följd av sjukfrånvaron drabbar i hög grad landstingen i form av minskade skatteintäkter. Läkarförbundets bedömning är att antalet sjukskrivna skulle vara minst 10 procent lägre om primärvården varit tillräckligt utbyggd och ett sjukskrivningsarbete av hög kvalitet hade prioriterats högre och premierats mer. Med en 10-procent lägre sjukfrånvaro skulle BNP öka med ca 25 miljarder kronor och en sådan ökning skulle, enligt en ofta använd tumregel, förbättra de offentliga finanserna med ca 17 miljarder kronor.
Samordnad finansiering.
Läkarförbundet anser att finansieringen av hälso- och sjukvården och sjukförsäkringen måste samordnas genom ett delat kostnadsansvar. Delat kostnadsansvar går ut på att varje landsting tar över en del av budgeten och en del av kostnadsansvaret för sjukpenningen i sitt län. En sådan konstruktion skulle vid sidan om ökade statsbidrag utgöra ett viktigt bidrag till att lösa sjukvårdens resursbehov.
Läs mer om finansieringen av hälso- och sjukvården i Läkarförbundets Sjukvårdspolitiska program >
och i programmet ”Sjukvården och de sjukskrivna” >