De allra flesta underläkare vikarierar eller har annan visstidsanställning innan de påbörjar ST. Vissa vill pröva på en specialitet innan de bestämmer sig för vilken väg karriären ska ta, andra vet vilken inriktning de föredrar men får inte ST direkt utan accepterar det som erbjuds.
SYLF anser att huvudregeln för läkares anställningar ska vara tillsvidareanställningar, en åsikt vi fick stort gehör för i och med kampanjen FastJobb.nu. Kampanjen innebar en stor facklig framgång och resulterade i att i princip alla Sveriges ST-läkare nu är fast anställda. För den enskilde läkaren innebär den anställningstrygghet som en fast anställning ger en stor fördel både för planerandet av privatliv och karriär. För arbetsgivaren är anställningsformen att föredra för att långsiktigt kunna planera och trygga bemanningen, för att arbeta för kontinuitet, god tillgänglighet och för ett arbetsklimat genomsyrat av kontinuerligt förbättringsarbete där medarbetare vågar vara ”obekväma” och påtala fel och brister, utan att riskera sin anställning.
Inom vården tillämpas i huvudsak fyra olika typer av visstidsanställningar för underläkare; provanställning, allmän visstidsanställning och varianten allmän visstidsanställning tillsvidare dock längst t.o.m. (datum), vikariat samt den tidsbegränsade anställning som AT och, för enstaka ST-läkare, ST utgör.
Jag anser inte att läkare fritt ska kunna välja specialitet och tjänsteställe. Även läkare får finna sig i att anpassa sig efter arbetsmarknadens regler och flytta om det inte finns framtidsmöjligheter där man helst önskar. Jag ser också behovet av att det finns tidsbegränsade anställningar, till exempel där arbetstagare och arbetsgivare börjar anställningen med en prövoperiod. Jag önskar dock att det blev lite mer ordning och reda beträffande underläkares visstidsanställningar och framför allt att läkaren vet vad anställningen syftar till och får klara besked av arbetsgivaren vad som gäller. Är läkaren en tillfällig arbetskraft för att täcka upp frånvaro såsom semester eller annan ledighet för en eller flera andra läkare? Syftar visstidsanställningen till att arbetstagare och arbetsgivare prövar varandra inför en ST? Är tanken med anställningen att läkaren ska vara en ordinarie arbetstagare men att det inte finns tjänsteutrymme i form av en ST-tjänst?
Mot bakgrund av dagens läkarbrist torde visstidsanställningar som egentligen är ersättningar för ST-tjänster kunna begränsas, framför allt inom bristspecialiteter men även inom mer välbemannade specialiteter. Istället för att tvingas ta sig fram mot specialistkompetens via korta anställningar borde underläkaren eller ”ST-ekvivalenten” erbjudas en ST – om syftet är att läkaren så småningom ska bli specialist. Idag hankar sig istället läkaren fram på förordnanden som till viss del liknar ST, med handledning och rätt att delta i viss utbildning. Det är vanligt att villkoren för dessa läkare är sämre än för motsvarande kollega med ”riktig” ST-tjänst. Lön och andra anställningsvillkor är sämre, men också möjligheten att delta i måluppfyllande aktiviteter så som extern utbildning och sidotjänstgöring, vilket fördröjer tiden fram till uppnådd specialistkompetens. Detta trots att tiden som tjänstgörande legitimerad läkare ofta kan inräknas i den totala ST-tiden.
Verksamhetschefer hänvisar ofta till att man inte har budgetutrymme för fler ST-tjänster och hänvisar till annan ledningsnivå där man vidare skyller på ekonomin. Trots dessa argument befinner sig läkaren redan i produktion och uppbär lön. Sällan nämns att anledningen till tjänstebegränsningen är att kvaliteten i ST-tjänsterna riskeras om fler anställs, ett skäl som annars vore lätt att acceptera. Risken för senare övertalighet torde på de flesta håll vara minimal och nämns inte heller som orsaken. Om ett läkaröverskott skulle bli fallet framöver finns regler för hur detta hanteras i likhet med de regler som gäller på övriga arbetsmarknaden. Det verkar finnas en rädsla att åta sig uppdraget att utbilda ST-läkare.
Kraven på underläkaren har blivit mer specifika och målstyrda i och med nya ST. Detta ställer högre krav på den enskilde underläkaren men också på arbetsgivaren som måste skapa de rätta förutsättningarna för att ST-läkaren ska uppnå målen för specialistkompetens inom rimlig tid. Att som tidigare vikariera eller gråblocka sig till specialistkompetens blir allt svårare och om inte frågan om bättre dimensionering av ST-tjänster tas på allvar kommer ST-läkare att fördröja sin tid fram till specialist och arbetsgivare kommer att spilla värdefull tid i en tid där specialistkompetens är en bristvara.
Skrivet av: LENA EKELIUS, Ordförande