Harald Strömberg, SYLF:s styrelse, ST-läkare, Stockholm
I slutet av min AT satt vi några stycken och mindes tillbaka. En kvinnlig kollega drog sig medicinplaceringen till minnes och beskrev: ”Vad stressigt det var, och så jobbigt med alla remisser man skulle faxa.”
Själv faxade jag aldrig. Remisserna lämnades på en disk och sedan ”faxades” de.
Det var inte den enda skillnaden. Kvinnliga kollegor kunde berätta hur patienter frågat dem ”när får jag träffa doktorn?”, hur de suttit till åtta på kvällen med andra läkares slutanteckningar, hur de blev schemalagda fotbollskvällar och mycket annat som ingen av männen kände igen.
Lika omodern som faxen är 2011, precis lika omodern känns den här typen av diskriminering. Ändå är båda en del av vår vardag.
Kvinnliga läkare har lägre löner och sämre arbetsmiljö. Detta upprätthålls genom att manliga läkare oftare har chefs- och ledningspositioner och därmed både är lönesättande och håvar in lönetillägg för sina uppdrag. Män är oftare schemaläggare och medvetet eller inte så gynnar de andra män. Sist men inte minst påverkas arbetsmiljön genom att personal och patienter inom sjukvården har en manlig läkare som norm och därmed i större grad ifrågasätter kvinnliga läkare, särskilt de yngre.
Idag har var och varannan arbetsplats IT-strategier och IT-projektgrupper. Stora pengar satsas på bättre tekniska lösningar. Mycket lite görs för jämlikheten. Vore det inte rimligt att kräva en jämlikhetsstrategi, ett jämlikhetsprojekt?
Arbetsmiljön är allas ansvar, chefer och schemaläggare behöver uppmärksammas på problemen. Acceptera inte att äldre kollegor lämpar över sitt skitjobb. Hjälps åt att ta strid på de avdelningar och mottagningar där manliga och kvinnliga läkare behandlas olika.
Efter stora kraftinsatser finns det nu hopp om att faxen äntligen är på väg ut från våra arbetsplatser. Man kan bara önska att detsamma snart kommer gälla för diskriminering.