Sprutbytesverksamhet har funnits i olika former sedan andra hälften av 1980-talet och kom till stånd efter att man under 1980-talets mitt såg kraftiga HIV-utbrott bland heroinmissbrukare på flera kontinenter. Idag finns etablerade rikstäckande sprutbytesprogram i samtliga europeiska länder utom Sverige och Grekland. Verksamheten i Malmö och Lund startade redan 1986 respektive 1987. År 2006 kom en ny lag som fastslår att landstingen är fria att med lagligt stöd införa sprutbytesprogram i samarbete med kommunerna.
Aktivt motstånd
Trots den nya lagen är det idag fortfarande bara Malmö och Lund som har etablerade sprutbytesprogram i Sverige. Debatten har dock väckts på många håll i landet. Kommunstyrelsen i Göteborg röstade 2010 nej till sprutbyte med blocköverskridande majoritet (S och M). I våras röstade en majoritet i Stockholms kommunfullmäktige för en tidsbegränsad försöksverksamhet med sprututbyte i Stockholm och det ligger nu på socialborgarrådet (M) att verkställa.
Varför finns det ett så aktivt motstånd mot sprutbyte i Sverige? Ett argument som ofta framförs är att sprutbytet inte bör ses som en isolerad smittskyddsåtgärd utan som en politisk åtgärd i en större kontext. Socialstyrelsens statistik visar att det i Sverige 2008 dog 414 personer till följd av narkotikaanvändning (oklart hur stor andel intravenösa missbrukare). I denna grupp dominerade överdoser, olyckor och självmord dödsorsakslistan. Samma år registrerades 29 nya HIV-fall med blodsmitta mellan intravenösa missbrukare.
Catharina Elmsäter-Svärd, tidigare förbundsordförande för Moderaterna i Stockholm, skriver i en debattartikel i SvD 2010/02/07: ”Vilken är den mänskliga vinsten med ett sprutbytesprogram om vi eventuellt undviker hepatit- och HIV-smitta, men samtidigt orsakar någons död i en överdos?”
Många debattörer refererar också till dubbelmoralen i att ha en av Europas strängaste narkotikalagstiftningar, som kriminaliserar narkotikabruk och narkotikainnehav, och samtidigt dela ut sprutor avsedda för missbruk. Det finns en rädsla för att det intravenösa missbruket skall öka om tillgången på kanyler ökar och att samhället skulle sända ut ”narkotikaliberala signaler” till medborgarna.
Många sekundära vinster
Argumenten för sprutbyte har under senare år utvidgats till att inte enbart innefatta smittskydd utan även andra hälsomässiga vinster. Sprutbytescentra anses kunna utgöra en viktig kontaktyta mellan vården och missbrukare som möjliggör att man lättare kan nå ut med hälsorådgivning, information, tester och vaccinationer till en socialt utsatt grupp. Vidare finns möjligheten att på ett effektivt sätt ”fånga upp” somatisk och psykiatrisk sjukdom och att slussa vidare missbrukaren/patienten till nödvändig vård för att minska lidande och död.
I Finland, ett land med en restriktiv narkotikapolitik liknande Sveriges, genomfördes under 2000-talets början en ändring i lagstiftningen som tvingar samtliga kommuner att inrätta så kallade ”lågtröskelmottagningar” med sprutbyte för missbrukare. Mottagningsverksamheten är gratis och erbjuder, utöver sprutbyte och basal hälsovård, vaccinationer och provtagning. Enligt svenska Socialstyrelsen har erfarenheterna från Finland varit övervägande positiva. Ökningen av HIV bland intravenösa missbrukare har avtagit liksom nya fall av hepatit B och C. Utöver detta har man via mottagningarna nått ut till en bredare grupp av missbrukare, såsom unga och grupper med ”dolt” missbruk, som tidigare inte funnits med i statistiken.
Minskad smittspridning
Socialstyrelsen har vid ett flertal tillfällen utvärderat sprutbytesmottagningarna i Malmö och Lund, senast 2009. Man fann då, i likhet med vad som kunnat ses i Finland, en radikalt minskad smittspridning av HIV, hepatit B och C. Inga negativa hälsoeffekter, såsom ökat intravenöst missbruk, kunde relateras till sprutbytesverksamheten. Lars-Erik Holm, generaldirektör för Socialstyrelsen, skriver på DN Debatt 2009/11/04 att ”Sverige bör stärka hälsoarbetet med de mest utsatta och förhindra att missbrukare i onödan smittas av hepatit eller HIV. I det arbetet ingår sprutbytet som en viktig del.”
Missbruksutredningen i Stockholm 2011 slår fast att sprutbytesprogram inte minskar missbrukets omfattning, men kan ”reducera riskbeteende, risker för smittspridning och möjliggöra ökad kontakt med injektionsnarkomaner”.
År 2004 skrev Sverige under Dublindeklarationen där vi tillsammans med andra europeiska och centralasiatiska länder lovade att intensifiera arbetet mot HIV/AIDS/hepatit. En av rekommendationerna var där att sprutbytesprogram ska nå åtminstone 60 procent av alla intravenösa missbrukare. Idag nås högst 5 procent via programmen i Malmö och Lund. Internationellt har WHO, FN:s HIV-program UNAIDS, Internationella Röda Korset och Världsbanken tagit aktiv ställning för sprutbytesprogram som hälsopolitisk åtgärd.
Var står vi som yrkeskår?
Louise Scheen, ST-läkare i psykiatri, Stockholm
Faktaruta:
Hur ser sprutbytesverksamheten i Malmö och Lund ut?
ñ Åldersgräns på 20 år.
ñ Missbrukaren kan välja att vara anonym.
ñ Test för hepatit A, B och C samt HIV vid första besöket.
ñ Vaccination mot hepatit A och B vid första besöket.
ñ HIV-testning upprepas var tredje månad.
ñ Alla nybesökare sätts upp för en läkartid. Vid läkarbesöket diskuteras bland annat riskerna med missbruket.
ñ På mottagningen finns, förutom allmänläkare och sköterskor, en barnmorska som gör gynundersökningar, håller i preventivmedelsrådgivning etc.
ñ Nära samarbete med infektionskonsulter på sjukhusen.