| Bildtext: Konst för mig betyder att avbilda människan i lycka och olycka, i det vi är stolta över, men även i det som vi hellre vill dölja, alltså mycket likt diagnostiken av en sjukdom, förklarar Karola Messner, här i sin ateljé. Foto: Yvonne Lagman (sjukhusfotograf, universitetssjukhuset i Linköping). |
Som läkare, forskare, konstnär och författare har Karola Messner hunnit med en specialistkompetens i ortopedi, en professur i skelettets biologi och patofysiologi vid Hälsouniversitetet i Linköping, fyra utgivna böcker och en hel rad utställningar av oljemålerier, bronsstatyer och träskulpturer.
Jag är nyfiken på hur hon ser på kopplingen mellan konst och medicin och vad som gjort att hon kunnat bibehålla en sådan bredd? Vad är hennes råd till oss yngre kollegor? Karola Messner svarar med kraft och eftertanke.
Hur föddes ditt intresse för konst och medicin?
– Min mamma var konstnär. Jag tecknade jämt och ville alltid bli konstnär, men var samtidigt mycket intresserad av naturvetenskap. Naturvetenskap, konst, kultur, att förstå människan och de stora sammanhangen, var alltid ett för mig, precis som för Leonardo da Vinci. Att betrakta naturvetenskap och kultur som väsensskilda saker tycker jag är mycket olyckligt.
Varför valde du att bli läkare?
– När jag vistades på konstakademin, först i Paris och sedan i München, blev jag mycket besviken. Jag kände inte igen mig. Det fanns ingenting och ingen som jag imponerades av. Då kom medicin in i bilden, ämnet med den bredaste expositionen av naturvetenskap och med människan i centrum. Precis som i konsten.
Finns det beröringspunkter mellan konst och läkekonst?
– Sextio-sjuttiotalets München, där jag växte upp, överskuggades fortfarande av världskriget. Därför har jag alltid undrat varför krig och grymheter är så vanliga, trots att vi samtidigt fördömer det. Medicin, liksom konst, fokuserar inte bara på människans lyckade sidor utan även på de mindre lyckade. Många konstverk behandlar svek, osämja och grymheter och medicinen behandlar sjukdom, som ingen gärna vill tala om. Konst för mig betyder att avbilda människan i lycka och olycka, i det vi är stolta över, men även i det som vi hellre vill dölja, alltså mycket likt diagnostiken av en sjukdom och därmed samtidigt en förutsättning för att kunna börja utreda den, alltså läkekonsten.
Hur har du kunnat bibehålla en sådan bredd och djup inom dessa olika fält?
– När man har fördjupat sig i ett område, i mitt fall medicinsk forskning, och sedan vågar fördjupa sig i ett annat, till exempel litteratur och konst, inser man snart att allt egentligen handlar om samma saker. Människans behov, önskemål, självbild, drömmar, styrkor och svagheter, bara betraktade från olika håll och beskrivna med olika ordförråd. När man börjar se det gemensamma blir perspektivet större. Bredden ger därför djupet, ett djupare djup än om man är specialist i ett enda område.
Vad önskar du att dina konstverk ska väcka för känslor och tankar?
– Jag vill inspirera betraktaren att vilja veta mera om allt som sker i världen och om hennes eller hans egen roll i det. Kanske så småningom kunna släppa illusionen att vi människor är störst, bäst och har kontroll. Ju mer man vet, desto mer blir det klart att vi endast är en liten del i ett stort skeende. Och börjar man förstå komplexiteten kanske man kan göra världen lite bättre.
Vad är du mest stolt och glad över i din karriär?
– Jag är glad över att jag inte anpassat mig till den konsttrend som rådde när jag var ung utan i stället studerade medicin, ett beslut som nu ger min konst en mycket större dimension; ”kött och blod” på riktigt. Jag är också glad över att jag haft kraften att hoppa av en framgångsrik forskarkarriär för att ägna mig åt konst och litteratur. Men mest glad är jag över att talangen höll, att jag lyckades uttrycka allt jag har lärt mig och känner i mina skulpturer, målningar och böcker.
Vilket är ditt råd till oss yngre kollegor?
– Att våga tänka själv, även inom områden där man inte är expert, genom att använda sunt förnuft och kunskap, till exempel vetskapen om att evig tillväxt på en begränsad jord helt enkelt inte är möjlig, oavsett vad experterna säger. Att vara konstruktiv och förstående, men att också våga säga ifrån om man efter noggrant avvägande inser att något är dåligt. Att komma bort från dagens trend att mäta allt i pengar, hellre i lyckade insatser, glada patienter, kunskap och därmed insikter i komplexa skeenden.
Louise Scheen, ST-läkare, Stockholm
Faktaruta
- Namn: Karola Messner
- Född: 1956 i München
- Utbildning och karriär: Ecole des Beaux Arts, Paris, 1975. Påbörjat medicinstudier 1976 (efter att ha avsagt sig plats vid Akademie der schönen Künste i München). Läkarexamen Ludwig-Maximilians-Universität, München, 1983. Disputation, ortopedi, Linköping, 1992. Professor i skelettets biologi, Linköping, 2000. Lämnade medicinen 2002 för att på heltid satsa på skulptur, måleri och författarskap.
- Egna böcker: Nobelpriset, 2003; Tartaros – att gripa drömmen i flykten, 2006; Niagarafallet, 2007; Guden är ju människa, 2009.
- Gör om tio år: Ingen aning, jag har varit notoriskt dåligt att kunna förutspå framtiden, det finns för många faktorer inblandade. Dessutom lever vi just nu i en mycket osäker tid. Hur står Europa, världen om tio år?