Innan jag fick barn tänkte jag – allt ska bli så perfekt. Jag ska vara så pedagogisk, tålmodig, lekfull. Bygga kojor och rita skattkartor, stimulera, vårda och se mitt barn i alla dess faser. Nu stressar jag mellan hem-dagis-jobb-dagis-affär-hem och hinner knappt se mig själv eller någon annan. Kvinnofällan med skuldkänslor, oro, stress, press. Alla krav på sig själv – att räcka till. Man ska göra karriär och vabba varannan dag, gå kurser och utbildningar, åka på konferens, men alltid vara hemma på kvällen och natta. Allt blir fel. Jag är för snäll när jag borde vara hård, och för sträng när jag borde vara öm. Sätter tvååringen framför barnprogram när jag lagar mat fastän jag alltid tänkt att man skulle utforska tillsammans. Stå veckotidningsaktigt och le krampartat med en smakportion fiskgryta av extra kryddig sort?
Jag trampar på min son när han plötsligt smugit upp bakom mig och glömmer ombyte till dagis. Inte är det bättre där heller. En liten tjej tyckte inte att min son fick vara med och leka eftersom han hade regnbyxor ”fastän det inte regnade”. Det var en regntung dag, gråa moln, och jag hade för en gångs skull kommit ihåg regnbyxorna, och krånglat på honom dem. Nästa dag var likadan. Då såg jag samma tjej i ett par regnbyxor. Jag hade god lust att gå fram till henne och påpeka att det inte regnade. Det gjorde jag förstås inte, jag är ju vuxen, men jag såg hur hon lipade åt mitt håll och drog lite moloket i byxorna.
Jag visste inte att mobbningen startade så tidigt. Treåringarna på min sons dagis är så elaka att jag tappar andan. Kommentarerna flyger. ”Du får inte vara med, du är ful” eller ”Du får inte komma upp här” eller ”Vi vill inte leka med dig”. ”Du får gå någon annanstans.” Vem har lärt dem detta? Inte deras föräldrar, hoppas jag. De verkar ju trevliga. Har andra barn sagt likadant till dem? Eller kommer de bara på det själva? För att markera revir, för att testa, för att se reaktioner. Är det redan i den åldern viktigt med vi och de? Känner man sig för ett ögonblick tuff om man råkar vara med i gänget den gången? Mår man dåligt över det man sagt? Kan man känna empati med den person man sårar, eller måste sådant påpekas – att nu blev Anton ledsen? Vad gör man som förälder om alla andra barn i den lilla gruppen som umgås blir bjudna på kalas, men inte ditt eget barn? Vågar man fråga föräldrarna vad det beror på?
Dagisgården är en djungel och där råder andra lagar. Det gör bara ont att lämna sitt barn till de där gamarna. Men hur ska han annars överleva livet? Jag kan inte skydda honom, även om jag önskar att när man är två år ska man fortfarande kunna få vara liten, i en skyddad, snäll värld. Utan elaka kommentarer.
För övrigt är sjukvården en ganska konstig värld. Själv undrar jag när politikerna ska komma och hälsa på. Dessa ansiktslösa människor som kallas ”beställarna” sitter – oklart var – och beslutar, glatt hit och dit, ovanför våra huvuden, helt utan verklighetsförankring. Till alla er: kom gärna och hälsa på mig en dag på jobbet så ska jag visar hur mycket – eller lite – jag rullar tummarna och fikar. Komplicerade datatekniska operationer som utarmar vården, journalföring och mätdatarapportering in absurdum samt en stor byråkratisk apparat gör att vi får mindre tid till det vi är här för, att ta hand om våra patienter.
Ankan