– Jag förstår inte hur jag kunde gå med på att göra intervjun såhär tidigt, säger Andreas Mattsson när vi träffas utanför Seven Eleven vid Nytorget i Stockholm.
Det är inte direkt i gökottan, tänker jag och kollar på klockan. Fem över elva på förmiddagen.
– Jag var på bröllop igår. Det blev rätt sent, fortsätter han.
En rimlig förklaring. Trots dagen-efter-syndromet är han på gott humör. Det har han all anledning att vara. Hans nya album Kick Death’s Ass har lovordats av en sällsynt enig kritikerkår. Andreas Mattsson tillhör inte den sortens artister som behöver fly landet på recensionsdagen. Kanske för att det mesta han tar sig för brukar få löjligt bra kritik.
– Det jag gläds mest över är att recensioner av min musik sällan handlar om referenser till andra artister eller någon särskild musikstil, förklarar han när vi funnit oss en ledig parkbänk.
I pressen har epiteten haglat över honom, alltifrån ”popgeni” till ”indiefarfar”. Med sina 44 år har han lite svårt att smälta det sistnämnda.
– Det var väl lite att ta i, kan jag tycka. Indiefarsa hade räckt. Indiefarfar är inget jag kan använda mig av men för all del, det är väl hedrande på nåt sätt.
Visst har mycket vatten runnit under broarna sedan eriksgatan med 90-talsfenomentet Popsicle, men sitt tydliga tonspråk har han behållit. Nuförtiden ges det främst uttryck genom beställningsjobb från andra artister. När det uppstår luckor i kalendern ger han sig tid att skriva låtar för sig själv. Tio av dessa har hamnat på Kick Death’s Ass, ett album som fått växa fram under skapelseprocessen, säger han.
– Från början hade jag ingen riktning på projektet, förutom en tanke om att det skulle hålla ihop som helhet. Ett par bra låtar har fått stryka på foten av just den anledningen – att de inte fungerade i sammanhanget.
Det finns artister som övergivit albumkonceptet och istället gör enstaka låtar tillgängliga för nerladdning. Singelns återtåg, om man så vill. Hur ser du på det?
– Jag gillar inte singeltänket. En bra låt är visserligen alltid en bra låt, men det finns många låtar som inte kommer till sin rätt förrän man hör dem i ett sammanhang. Att släppa låtar enskilt gynnar den sortens musik som visar framfötterna. Själv gillar jag musik som inte visar framfötterna, låtar som behöver ges tid.
För att lättare kunna koppla bort arbetet har Andreas skaffat sig en studio där han arbetar under fasta tider, nio till fyra, i stort sett varje dag. Han förklarar att det är viktigt med tydliga ramar eftersom det gör honom effektivare. Hemma har inte ens en gitarr. När inspirationen tryter försöker han upptäcka nya plattor. Just nu lyssnar han mycket på Bill Callahans senaste album, Apocalypse.
– Han är grym. Egentligen är det inget nytt under solen, men hans texter och ljudbild är fantastiska. Det låter lofi fast ändå hifi, något jag själv strävar efter. Perfektion, men inte tråkig, tillrättalad perfektion.
Har du blivit en bättre låtskrivare med åren?
– Ja, det tror jag. I början var det mest en slump när en låt blev lyckad. Massor av låtar fick slängas bort. Idag får nästan allt jag skriver ett hem. Jag läste en intervju med just Bill Callahan nyligen, där han fick frågan om han fick många låtar över. ”I’m not an amateur”, svarade han. Det kan jag känna igen mig lite i.
Andreas har jobbat med musik på heltid i 15 år. Han förklarar att han inte har några direkta utmaningar kvar, förutom att fortsätta skriva låtar och göra fler samarbeten med andra artister.
– Det oväntade är oftast det roligaste. När jag och Niclas Frisk började skriva låtar åt Peter Jöback såg det sjukt ut på pappret men det resulterade i att vi fick utlopp för en typ av låtar vi aldrig skrivit tidigare. Storslagna låtar på svenska. När jag skriver åt mig själv försöker jag vara lite mer subtil. Varje ny människa man samarbetar med tar förhoppningsvis fram nya sidor hos en själv.
Vad få vet är att Andreas länge funderade på att utbilda sig till läkare. Efter gymnasiet flyttade han till Stockholm och jobbade inom långvården under några år samtidigt som han sökte till läkarprogrammet. Han kom aldrig in.
– Då funderade jag, varför ska jag bli läkare egentligen? Det finns väl andra jobb?
Det fanns det och Andreas hoppade på arkitektprogrammet istället, där han så när på ett exjobb slutförde studierna. Musiken hade kommit in i bilden.
Varför ville du bli läkare?
– Man gör verkligen nytta på ett tydligt sätt. Det måste kännas bra. Ibland kan jag känna, vafan, jag är över 40 och spelar pop – vad håller jag på med? Men jag kan inte påstå att jag ångrar mig. Musiken har gett mig mycket. Om jobbförfrågningarna slutar komma kanske jag får bli sjukvårdsbiträde igen. Läkare tror jag är kört. På min tid fick man inte påbörja studier efter man fyllt fyrtio, men om det har ändrats kanske jag har en chans.
Viktor Jonsson, frilansjournalist, Stockholm