I den föreskrift från Socialstyrelsen som sedan snart fyra år styr specialiseringstjänstgöringen (SOSFS 2008:17) definieras begreppet handledare på ett sätt som får tolkas som att handledning innebär ”att i dialogform stödja och vägleda samt bedöma en medarbetare avseende dennes professionella utveckling”. Detta till skillnad från instruktion som analogt innebär ”att ge anvisningar om verksamhetsspecifika tekniker eller tillvägagångssätt utan samtidigt ansvar för ST-läkarens professionella utveckling.”
Handledning enligt denna definition innebär således en ganska annorlunda aktivitet jämfört med hur man tidigare vanligtvis uppfattat och tillämpat detta begrepp i klinisk praxis – då man med få undantag avsåg aktiviteter som nu definieras som instruktion. Man har alltså tidigare med begreppet handledning avsett en ”mäster-gesäll-situation” där mästern närmast i monologform ”undervisar” den yngre adepten - inte det som nu bör uppfattas som huvudsyftet, det vill säga att i dialogform vägleda och bedöma dennes professionella utveckling. Mästern har dessutom ofta fått sin handledarfunktion enbart i kraft av bredare och djupare kunnande, medan det numera inte kan råda någon tvekan om att handledning kräver kompetens utöver det rent ämnesmässiga och ämnesteoretiska.
Tillämpningen av begreppet handledning i Moderna Läkare/Appendix 4/2011 tycks emellertid ansluta sig till den traditionella i så gott som samtliga av de flertaliga artiklar och inlägg som handlar om just handledning. Visserligen används ibland preciseringar som ”formaliserad handledning”, ”klinisk handledning”, ”schemalagd handledning”, ”löpande handledning” etc – vilket emellertid inte i nämnvärd grad klargör vad som åsyftas, och inte heller närmar sig Socialstyrelsens definition. På några ställen framhålls dock helt riktigt att handledningen måste vara ”individuellt anpassad” då olika individer har skilda behov av handledning under olika faser av karriären; den yngre läkaren har naturligtvis ett större behov av ämnesspecifika insikter innan det är möjligt och meningsfullt att i handledning utveckla den praktiska yrkesteorin.
Det är naturligtvis uppenbart att terminologin på detta område är allt annat än enhetlig. Rådgivning, vägledning, konsultation och supervision är exempel på begrepp som ligger nära varandra och nära handledningsbegreppet. Med den position som modeord som handledning nu uppnått får den ju dessutom ses som en vardagsaktivitet som förekommer överallt och som knappast kan detaljregleras. Ändock får jag i inläggen i Moderna Läkare/Appendix 4/2011 intrycket att det genomgående handlar om att genom enkel instruktion bibringa den unga läkaren medicinsk kunskap och professionalitet. Ett exempel är nomineringarna till ”Årets handledarstjärnor” där det endast i en av de motiveringar som presenteras ens kan anas att det handlar om annat än traditionell instruktion, eller till och med om rena lärarinsatser! Ett annat exempel är ledarrubriken ”Handledning är allas ansvar” som ger helt andra associationer än till handledning som en exklusiv form av pedagogiskt arbete i samtalsform, med endast en eller ett fåtal personer i taget, och präglat av reflektion.
Men har nu denna terminologianvändning verkligen någon betydelse?
Ja, jag menar att om vi i tal och skrift fortsätter att ge intryck av, och uttryck för, att handledning fortfarande innebär det som nu benämns instruktion, ja då riskerar vi att fördröja eller till och med motverka det paradigmskifte (sic!) som SOSFS 2008:17 syftar till. Om vi ska komma vidare från en undervisningssituation där mäster förmedlar kunskap till gesällen, ja då har vi ännu längre kvar till situationen där tonvikten läggs vid adeptens egen inlärningsaktivitet. Inlärning är ju en följd av aktiviteten hos den som lär - ett hårt arbete, en krävande och individuell process, där handledning kan utgöra ett viktigt bidrag.
Allom bekant är också att den medicinska kunskapen är ständigt föränderlig och inte kan inläras en gång för alla. Att genom ett traditionellt mäster-gesäll-förhållande förminska eller rentav tappa bort adeptens inneboende kraft till egen kunskapsutveckling riskerar helt uppenbart att konservera mästers, av naturliga skäl äldre, synsätt och att försvåra öppenhet för kunskapsutveckling och intryck utifrån.
Paradigmskiftet i ST-utbildningen innefattar dessutom stark betoning av att de medicinska målen långtifrån är de enda som ska uppnås för specialistkompetens. Betydande resurser ska även ägnas måluppnåelse avseende basal kompetens inom kommunikation, ledarskap, vetenskap och kvalitetsarbete. Dessa mål är förvisso inte något som enbart ”ska passeras” utan utgör tvärtom en fundamental förutsättning för att läkaren under hela sin karriär ska få en positiv utveckling och fullt ut kunna tillämpa sin ämnesspecifika kompetens.
Sammanfattningsvis menar jag således att en mer konsekvent användning av begreppet handledning i enlighet med Socialstyrelsens definition skulle kunna medverka till målet med självständiga, kritiskt tänkande och kontinuerligt kunskapssökande unga läkare med optimal möjlighet att till fullo kunna nyttja sin kompetens.
Anders Eriksson, nationell ST-studierektor i rättsmedicin, professor, överläkare, Umeå