Juridikstudenten Elias Palm satt på ett tåg och försökte plugga. Det gick sådär. Han var mer upptagen med att lyssna till det samtal som sällskapet bredvid förde under ivriga former. Något om någon krämpa som någons mormor led av. Knappast upphetsande tjuvlyssningsstoff för gemene man, men Elias kunde liksom inte låta bli. Han lyssnade intensivt. Som son till två läkare hade dylika diskussioner hört uppväxten till och just därför hade läkaryrket aldrig känts aktuellt. Han ville göra något eget, inte gå i deras vältrampade fotspår. Men när snacket om mormoderns krämpor väl tystnat och Elias sänkte blicken mot läroboken klarnade allt. Ett sorts halleluja moment uppstod.
– I boken möttes jag av rubriken ”Sakrätt med avseende på lös egendom”. Jag insåg att det inte var det jag ville syssla med, berättar Elias när Moderna läkare når honom i hemmet i Helsingborg, nyss hemkommen från en rättsläkarkonferens i Stenungsund.
Läkaren
Elias sadlade om och hoppade på läkarlinjen istället. I början av studierna var det internmedicin som lockade, men kursen i rättsmedicin hade varit så pass intressant att han sökte ett rättsläkarvikariat efter examen. Han fick jobbet, men någon ögonblicksförälskelse var det inte tal om.
– Man kan väl säga att det här yrket inte är som trevligast under en rötmånad. Jag tänkte att nej, det här är nog inget för mig.
Rötmånaden passerade, kollegiet sammansvetsades och snart ändrade Elias uppfattning om det nya jobbet. Ja, han trivdes så pass bra att den här artikeln kunnat sluta precis här, med den nya karriären och en utstakad framtid som framgångsrik rättsläkare. Men liksom på tågresan några år tidigare befann sig Elias i ett nytt vägskäl i karriären. Det var återigen dags för förändring.
– Jag hade funderat ut en deckarhistoria och först när jag började arbeta som rättsläkare hittade jag en form för den, säger han.
Författaren
Och så var karaktären tillika rättsläkaren Ella Andersson född. Elias skrev i rasande fart – på helger, kvällar, semestrar, så fort tiden tillät. Resultatet blev debutromanen Corpus Delicti, utgiven på Ordfront förlag 2010. Boken möttes av fin kritik och följdes upp med Causa Mortis året därpå.
Har du alltid varit intresserad av det skrivna ordet?
– Ja, jag kommer från en språkintresserad familj och har alltid tyckt om att skriva, men under högstadiet och gymnasiet var det egentligen oljemålning som var mitt primära uttrycksmedel. Ett tag funderade jag på att satsa på måleriet, men det kändes smartare att ägna sig åt ett yrke där jag vet att jag får en lön varje månad, säger han men medger samtidigt att författarskapet inte är särskilt lukrativt, det heller.
– Man bör inte dela summan man får av skrivandet med antalet nedlagda timmar för då blir man, ja, då mår man inte bra helt enkelt.
Hur viktig är den rättsmedicinska realismen i dina böcker?
– I Corpus Delicti tyckte jag att det var oerhört viktigt att beskriva exakt hur saker och ting går till, in i minsta detalj. I bok nummer två och tre har jag accepterat en större glidning, för att få det mer litterärt intressant. Jag har funderat mycket kring vad som för handlingen framåt och vad som är mer ovidkommande. Samtidigt vill jag att det ska låta logiskt och att mina rättsläkarkollegor inte ska tycka att jag ger en felaktig bild av yrket.
Händer det att du skriver om autentiska fall?
– Det är viktigt att klargöra att jag aldrig baserar handlingen på specifika fall. Det skulle jag varken vilja eller få göra. Snarare rör det sig om typfall, sådana sorters fall som återkommer i arbetet som rättsläkare. Därför skriver jag inte heller om seriemördare eller ritualmord eftersom sådant förekommer ytterst sällan i svensk kriminalhistoria.
Modellen
Så. Där har vi alltså honom, yrkespersonen Elias Palm – rättsläkare och författare. Även här skulle denna artikel kunnat sluta. Men det finns mer. Han arbetar också som fotomodell. För en utomstående förefaller det vara tre totalt väsensskilda yrkeskategorier, ett sorts karriärmässigt Kinderägg. Elias delar den uppfattningen, visar det sig. Det är det som är själva poängen. Han tycks personifiera något så uppfriskande, men inte desto mindre ovanligt i landet lagom, som oviljan att begränsa sig. Elias Palm gör det som faller honom in och han gör det med framgång.
– Jag tycker att det är synd att begränsa sig på grund av sina egna eller omgivningens förväntningar. Det är inte så att jag gör massor av modelljobb men när jag väl gör det är det extremt roligt, att få byta miljö totalt och träffa nytt folk. Tyvärr är det lite tabu att vara modell, särskilt om man till vardags arbetar med något där hjärna krävs. Visst är det lite narcissistiskt också, detta att slänga av sig kläderna och posera i badbyxor, men jag gillar variationen och utmaningen att göra något jag inte gör i vanliga fall.
Viktor Jonsson, frilansjournalist, Stockholm