I den nyutkomna boken The Body as Gift, Resource, and Commodity: Exchanging Organs, Tissues, and Cells in the 21st Century, i redaktion av Martin Gunnarson och Fredrik Svenaeus, sammanfattas ett forskningsprojekt vid Södertörns högskola om organtransplantation. Boken är en antologi med texter av forskare från discipliner som filosofi, etnologi, konstvetenskap, idéhistoria och sociologi, som behandlar den förändrade syn på människokroppen som utbyte och handel med organ och celler ger upphov till.
Gåvan är den metafor som ligger till grund för hur vi officiellt handskas med transplantationer av organ och överföring av celler mellan människor, men frågan är om människokroppens delar inte i dessa sammanhang också håller på att förvandlas till resurser och varor. Det tydligaste tecknet på det är framväxten av en global, illegal handel med njurar, och en mer eller mindre laglig handel med könsceller och embryon. Att väntelistor för organtransplantation och assisterad befruktning blir allt längre beror på ett ökat behov, men behovet speglar inte bara en ökad sjuklighet, utan framförallt nya tekniker och möjligheter för framgångsrik behandling som gör att fler patienter hamnar på listorna. Det blir särskilt tydligt när man jämför väntelistor mellan länder: hur många som finns på listan beror inte på hur sjuk befolkningen är, utan hur högteknologisk vården är och hur stora samhälleliga resurser som finns att tillgå för behandlingar. I forskningsprojektet görs jämförelser mellan Lettland och Sverige som tydligt illustrerar sådana skillnader i vården av patienter med njursjukdomar.
Resursperspektivet framträder också när man studerar transnationella utbytesprogram för organ, som Eurotransplant och Scandiatransplant. Även om behovet ska styra vart tillgängliga organ slussas finns ett tydligt rättviseperspektiv närvarande i hur de olika sjukhusen i programmen ser på utbytet, särskilt när det sker över landsgränser. Det finns också ett tydligt, om än inofficiellt, tävlingsperspektiv närvarande i hur man ser på och rapporterar nationell statistik för organtransplantationer. Vissa länder är ”duktigare” än andra vilket man inte försummar att framhäva i medicinska och politiska sammanhang.
Förmodat samtycke
I takt med att människokroppens delar blivit en alltmer värdefull resurs, strikt ekonomiskt, men också och framförallt i meningen av att kunna rädda och förbättra människoliv, har de etiska argumenten alltmer styrts i riktning mot att kunna rädda så många organ som möjligt från att gå till spillo. För att uppnå detta har man i många europeiska länder infört så kallat förmodat samtycke till transplantation, om än i de flesta fall i praktiken omgärdat med ett samtycke från anhöriga i de fall när patienten inte själv kan tillfrågas. Ett förmodat samtycke i kombination med tidig och professionell information till anhöriga kan utan tvekan öka tillgången på organ, men frågan är i vilken grad en gåva kan vara förmodad. Rör det sig inte istället om en syn på den individuella människokroppen som en resurs för andras väl och ve höljd i en gåvometaforik?
I forskningsprojektet och boken diskuteras sådana medicinetiska frågor, bland annat i samband med analyser av politiska utredningar och mediedebatter i Sverige och andra länder. Övergången från hjärtdöd till hjärndöd under 1980-talet i Europa och de flesta andra länder i världen har sin förklaring inte bara i det faktum att det är meningslöst att hålla kroppar vid liv som aldrig kommer att kunna komma till medvetande igen, det utgår också från att vi i sådana fall kan göra mycket gott genom att låta organen i dessa kroppar hjälpa andra. I dag pågår en ny stor debatt om att kunna använda sig av organ när man stänger av livsuppehållande behandling också för patienter där hela hjärnan inte är död (DCD: donation after cardiac death). I samband med detta vill många kunna vårda patienter som drabbats av trafikolyckor eller hjärnblödningar också när man redan i inledningsskedet vet att de aldrig kommer att vakna upp igen, helt enkelt för att kunna tillvarata deras organ.
Mer än nyttomaximering
I forskningsprojektet och boken närmar sig forskarna synen på kroppen och transplantation från olika ämnesperspektiv och genom jämförelser mellan olika länder. Etiken kan stöpas i olika argument och metaforer beroende på vilken metafor: gåvan, resursen, eller varan, som tillåts vara gällande, såväl på ytan som på djupet. Filosofin och andra humanistiska vetenskaper förser oss med fördjupande tolkningsmodeller när vi skärskådar de svåra val som måste göras i situationer när organ och celler behövs eller önskas för andra människor än de har sitt upphov i. Konstnärer som arbetar med så kallad ”body art” och ”bioart” visar upp våra förändrade attityder till människokroppen i en tid när allt mer kan göras av och med den. Etnologer och historiker som arbetar med kultur och medieanalyser visar hur föreställningar kring organtransplantation kan växla mellan länder och förändras snabbt när medicinska genombrott når ut till befolkningen, men samtidigt är förankrade i ett tänkande om människans kropp som bygger på helt andra utgångspunkter än de biologiska.
Organtransplantationsetik är mycket mer än rationell nyttomaximering, den rymmer frågor om människans yttersta bevekelsegrunder och sätt att forma gemenskaper på många olika nivåer, genom släkt och vänskap, men också på en större kulturell och samhällelig nivå. Kan kroppen vara en resurs utan att också förvandlas till en handelsvara? Och kan den förbli en gåva, också när det i praktiken är nyttoperspektivet som styr? Det är sådana utmaningar som den medicinska etiken måste bemästra och böcker som denna kan hjälpa oss i arbetet att söka genomtänkta lösningar.
Fredrik Svenaeus, professor, Centrum för praktisk kunskap, Institutionen för Kultur och kommunikation, Södertörns högskola