Telefonen ringer kl 02.00. Sjuksköterskan på Tärnaby sjukstuga har en ung man hos sig på mottagningen. Han har ramlat på väg hem efter en trevlig kväll på högfjällshotellet. Höger handled smärtar. Själv sitter jag som läkarjour i mitt hem i Storuman, 13 mil från Tärnaby.
Jourområdet jag sköter omfattar fyra sjukstugor där alla utom den i Storuman ligger 7-13 mil bort. Jag kopplar upp min arbetsdator och via internet och en webbkamera i akutrummet i Tärnaby ser jag patienten. Vi pratas vid och jag instruerar sköterskan att undersöka honom. Jag kan med hjälp av kameran följa undersökningen. Armen behöver röntgas. Jag skriver en röntgenremiss hemifrån via journalen och sjuksköterskan i Tärnaby tar digitala röntgenbilder.
Vi har lite tur. Patienten har förvisso en radiusfraktur, men bilderna jag får upp i min dator visar att frakturen ligger i bra läge så sköterskan lägger en gipsskena och vår unge vän kan gå hem igen.
Anna har nyss fyllt 73 år. Hon bor hemma och klarar sig själv. Sista veckan har hon blivit tilltagande tungandad och har ibland lite ont i bröstet. När jag ser henne på mottagningen i Storuman mår hon ganska bra. EKG ua. Provtagning visar förhöjt pro-BNP. Jag gör ett arbets-EKG som visar st-t-sänkningar lateralt vid belastning. Efter telefonkonferens med medicin-ÖL i Lycksele, som kan se mitt arbetsprov i journalen, enas vi med patienten om fortsatt kardiologisk utredning.
Vi genomför ultraljud hjärta på mottagningen i Storuman, distansstyrt från Skellefteå lasarett. Roboten som gör undersökningen står i Storuman och operatören finns 26 mil bort. Efter undersökningen träffar jag och patienten, kardiolog via telemedicinkonferens och vi enas om medicinering i väntan på kranskärlsröntgen.
Dessa två patientfall illustrerar idag befintlig och använd teknik inom primärvården i Västerbotten läns glesbygd. Patienterna besparas resor motsvarande ca 70 mil och vi kan erbjuda lokal service på en hög medicinsk nivå trots stora avstånd.
För att klara av att bedriva sjukvård i Norrlands glesbygdsområden har den så kallade sjukstugemodellen vuxit fram. På sjukstugorna, vilka kan karaktäriseras som små minisjukhus, finns en bred kompetens bestående av allmänläkare, sjuksköterskor, ambulanspersonal, barnmorskor och paramedicinsk personal. Här finns också möjlighet till inläggning av akut sjuka patienter. Sjukstugorna är generellt sett välutrustade med bland annat röntgen, laboratorieutrustning, ambulans och olika telemedicinska applikationer samt övrig utrustning som möjliggör mottagande av i stort sett alla patientkategorier.
I nästan alla kommuner med sjukstugor finns också en väl utvecklad samverkan med den kommunala hälso-och sjukvården. Ofta är sjukstugorna sammanbyggda med kommunala serviceboenden och man samverkar på många vis kring personalbemanning, förråd och annat som rör det praktiska i verksamheten.
Sjukstugemodellen har på senare tid fått ett uppsving. I många länder, till exempel Skottland, Norge, Kanada och Australien ser man sjukstugor, eller community hospitals, som en grundbult i ett sjukvårdssystem som ska klara framtidens demografiska utmaning. Att använda primärvårdens resurser och dessutom erbjuda primärvårdsdriven slutenvård ses som en kostnadseffektiv lösning i många länder. Man talar mycket om ”shifting the balance of care” från sjukhusen till hemmen eller vårdstrukturer nära hemmen. I detta arbete är distansöverbryggande teknik en förutsättning.
Sverige har en internationellt sett åldrad befolkning. Vi ligger med i toppen inom EU vad gäller andel av befolkningen äldre än 65 år. Västerbottens landsbygd ligger i detta avseende högt över Sveriges rikssnitt. En del av Västerbottens inlandskommuner har uppemot 30 procent av sin befolkning på 65 år eller äldre. I Dorotea är exempelvis ca 10 procent av befolkningen äldre än 80 år.
För oss i Västerbotten inland är det lätt att känna sig nedslagen när man läser om vår åldrade befolkning, men egentligen kan man lika gärna vända på steken och tänka att vi faktiskt ligger 20-30 år före nästan hela Europa och även andra välutvecklade delar av världen. Även inom EU blir befolkningarna i olika länder allt äldre med den största ökningen i populationen 80 år och äldre. I många länder världen över beskrivs med fasa den dag, som regel 20-30 år fram i tiden, när 25 procent av befolkningen är 65 år eller äldre. Man förväntar sig då ett stort tryck på sjukvårds- och omsorgssystemen och man har ingen större plan för hur man skulle kunna organisera för denna ”åldringsexplosion”.
Här sitter vi ju med facit. Vi har redan fungerande, moderna och mer eller mindre väl utvecklade system för hur man kan organisera sjukvård för en åldrad befolkning. Vi sitter på en guldgruva. Inom våra glesbygdsområden finns unika möjligheter att pröva och utvärdera olika lösningar för att förbättra vård och omsorg i en åldrad befolkning. Våra erfarenheter kommer att vara mycket intressanta att ta del av för stora delar av världen, om vi gör ett bra jobb och utvärderar professionellt.
Peter Berggren, distriktsläkare, Storuman