Forskarutbildade läkare behövs för att kunna bygga broar mellan de naturvetenskapliga upptäckterna och vardagssjukvården. Till gagn för alla inblandade parter är kritiskt tänkande, delaktighet i kunskaps- och teknikutveckling, växande samhällsekonomi, patientnytta samt framtagning av nya behandlingsmetoder, riktlinjer och rekommendationer. Även för undervisning, kunskapsspridning och samarbete över yrkes- och kompetensgränser är forskningen nödvändig.
I en enkätundersökning (2003) gjord av Vetenskapsrådet om forskningsintresset hos läkarstudenter och AT-läkare, har det framkommit att 50 % av studenterna (på termin 7) och 70 % av AT-läkarna vill kombinera kliniskt arbete med forskning. Intresset för forskning tycks således stiga under utbildningens gång. Som främsta motiv anger båda grupperna att forskning ger stimulans och variation i arbetet. Däremot som de tyngsta argumenten mot att ägna sig åt forskning anger de ökad arbetsbelastning och dålig ekonomisk kompensation. En dålig löneutveckling är således en starkt bidragande orsak till att många aktivt väljer bort forskning. Till skillnad från den som väljer en renodlat klinisk karriär, innebär forskningsåren för den forskande kollegan en garanterad förlust. Den till synes vaga formuleringen i 2005 års löneavtal som söker ta hänsyn till forskningsmeriter i löneförhandlingssammanhang är i detta avseende en stor triumf.
En annan välkommen nyhet i sammanhanget är att i enlighet med regeringsbeslut från december 2005 kan delar av forskarutbildningen räknas in i kliniska ST-blocket, på samma sätt som det finns möjlighet för det omvända. Under forskarutbildningens gång är av största vikt att i allra möjligaste mån undvika underbetalda stipendiefinansieringar utanför tjänstepensions- och föräldraförsäkringssystemens trygghet. Forskning skall få bedrivas på arbetstid; att huvudsakligen behöva satsa nätter, helger, ledigheter och jourkompensationer är både oskäligt och ohållbart. Kompetent kliniker kontra kreativ forskare skall inte få utkristalliseras som motsatsförhållanden, ett obekvämt vägskäl som kan undvikas genom forskningsfrämjande verksamhetsplanering.
SYLF har tagit fram några konkreta riktlinjer och argument som vi anser bör betonas i diskussioner om lönesättning av forskande och forskarutbildade underläkare, och som du som enskild individ kan använda i din löneförhandling. Dessa är:
-
Forskningens värde för verksamheten, oavsett om kliniskt eller prekliniskt/experimentellt projekt, även om den patientnära forskningens betydelse för verksamheten är av större konkretion och därmed enklare att framhäva. Den forskande läkaren behövs för implementering av rönen i patientens vardag.
-
Forskarutbildningens vinster i form av förvärv av och träning i kritiskt tänkande, vana till systematisk utvärdering av vetenskapliga publikationer samt medverkan i arbetet med framtagning vårdprogram och behandlingsrekommendationer är av stor vikt för verksamheten.
-
Den forskarutbildade läkarens roll i undervisning och kompetensutveckling av kollegor medicinestudenter samt övrig sjukvårdpersonal.
-
Landstingens lagstadgade utvecklings- och forskningsansvar som bör tas på stort allvar, vilket i sin tur kräver seriös satsning och prioritering.
-
Den forskande läkarens löneutveckling skall vara i paritet med icke-forskande kollegor, inte minst för att kunna rekrytera läkare till medicinsk forskning. Tydliga karriärvägar samt motsvarande ”specialistlön” efter fem år inom ramen för forskar-ST, är viktiga steg i rätt riktning.