Idrottsmedicin

Med idrottsmedicin avses i detta sammanhang utövning av läkaryrket i samband med tävlings- och motionsidrott, dels i rådgivande syfte för att förebygga sjukdom och skada, dels i behandlande syfte.

Samma regler som gäller inom den medicinska etiken i allmänhet ska också gälla för idrottsmedicinen. Av särskild betydelse är:

  • att läkarens främsta mål ska vara patientens hälsa,
  • att aldrig skada,
  • att läkaren inte får göra sin auktoritet gällande så att den inkräktar på individens rätt att bestämma över sig själv.

För idrottsmedicinen gäller därutöver särskilt:

Den läkare som regelbundet behandlar eller ger råd till idrottsutövare ska ha speciellt kunnande i idrottsmedicin. Förutom det rent medicinska kunnandet innebär det även krav på kunskap om de speciella fysiska och psykiska krav som ställs på idrottsutövare, liksom om den sociala situation inom vilken idrott utövas.

Läkaren måste vara medveten om de intressemotsättningar som kan föreligga, t ex mellan en lagledning och en idrottsutövare, och om de lojalitetskonflikter som kan uppkomma.

Om idrottsutövaren är ett barn eller en tonåring måste läkaren ta hänsyn till de speciella risker idrottsverksamheten kan medföra för en person som ännu ej uppnått fysisk och psykisk mognad. Läkaren ska medverka till att kunskaper sprids om de speciella förhållanden som gäller vid träning och tävling med barn och ungdom. Det är viktigt att dessa kunskaper också når den unga idrottsutövarens föräldrar/vårdnadshavare och tränare.

Läkaren ska kraftfullt motarbeta användandet av metoder som inte står i överensstämmelse med den medicinska etikens krav eller med vetenskap och beprövad erfarenhet. Det är sålunda oförenligt med medicinsk etik att medverka till doping i varje form. Läkaren får ej heller med olika åtgärder maskera smärta så att idrottsutövaren kan återgå till idrottsutövningen om detta kan medföra någon risk för att skadan förvärras.

Läkarens medverkan i högrisksporter ställer särskilda medicinska och etiska krav, då idrottsutövaren ofta ej förstår vilka risker han/hon utsätter sig för på kort eller lång sikt.

Om viss idrottsutövning bedöms förenad med betydande risker ska läkaren försöka eliminera dessa genom att påverka såväl idrottsutövaren som övriga berörda beslutsfattare.

En absolut förutsättning för läkares medverkan i idrottsmedicin är att hans auktoritet som medicinsk expert oinskränkt erkänns och upprätthålls.

De bestämmelser och krav som finns rörande journaler inom hälso- och sjukvården ska också följas inom den idrottsmedicinska verksamheten.

Mot bakgrund av allmänhetens och massmediernas intresse för information om t ex skador hos elitidrottsutövare och i syfte att undvika spridning av felaktig information bör läkaren i sådana fall i samråd med idrottsutövaren avgöra vilken information som kan lämnas.

Uttalanden antagna av Sveriges läkarförbunds centralstyrelse den 6 juni 1985.

Senast uppdaterad 2011-04-07
Medlemsrådgivning

Fackliga och juridiska frågor:
Mån-tors 9-17, fre 9-13

Tel: 08-790 35 10
medlemsradgivningen@slf.se

Frågor om medlemskap, avgifter och ändra uppgifter:

Telefon: 08-790 35 70
medlem@slf.se
Mån och ons 9-12 & 13-15
Tis, tors och fre 9-12