Med de senaste årens många förändringar bakom oss, kände vi från privatläkarföreningens sida ett behov av att träffa representanter från patientföreningar. Fanns intresse för ett gemensamt forum? Mötet ordnades gemensamt av S-SPLF och SPLF i Läkarsällskapets lokaler, Stockholm.
Vid detta första möte deltog följande patientföreningar: Astma- och Allergiförbundet, Prostatacancerföreningen, Hörselskadades Riksförbund, Balans – förening för depression och bipolär sjukdom, och Glaukomföreningen. Flera föreningar fick tyvärr lämna återbud med kort varsel.
Från Storstockholms privatläkarförening, S-SPLF, deltog Christer Sjödin, Åsa Pravitz och Crister Öhlund, den senare representant även för SPLF, Svenska Privatläkarföreningen. Övriga deltagare från SPLF var Kerstin Engervall och undertecknad, Elisabeth Zetterström.
Crister Öhlund sammanfattade nuvarande former för anslutning till offentlig finansiering (LOL, Vårdavtal, LOU och Vårdval)
Kerstin Engervall kompletterade med information från SPLFs medlemsenkät.
Christer Sjödin informerade om kommande lagförslag LOVE.
Elisabeth Zetterström beskrev allmänläkarnas speciella situation.
Historik
De privata läkarna representerar en lång tradition. Från början var vården helt privat. I slutet av 1940 och -50 talet diskuterades reformer av sjukvården, och patienterna kunde återfå delar av den betalade avgiften från försäkringskassan. Systemet förenklades senare och försäkringskassan ersatte läkarna direkt månadsvis, i enlighet med LOL, lagen om läkarvårdsersättning, i dagligt tal kallad ”taxan”.
1994 reformerades LOL till att bli det system vi har i dag. LOL har ett långsiktigt perspektiv med sikte på kontinuitet. I och med att den private läkaren beviljats etableringstillstånd enligt LOL, gällde tillståndet för den resterande yrkesverksamma tiden.
I samband med reformeringen av LOL 1994 överfördes ersättningsansvaret till landstingen även för privatpraktiserande läkare. Landstingen fick därmed dubbla roller med ekonomiskt ansvar både för den privata läkargruppen och den offentligt ersatta sjukvården. Därmed möttes två olika ersättningsmodeller. Landstingen blev ekonomiskt ansvariga för den privata läkarvården och samtidigt producentansvariga för den offentligt utförda sjukvården.
Under de senaste 15 åren har ytterst få överlåtelser av mottagningar och nyetableringar godkänts av landstingen. Detta har lett till att nyrekryteringen av privatläkare i stort sett upphört. Förklaringen är den skepticism som funnits hos landstingen. En viss regional variation finns dock. Det är färre privatläkare i norra Sverige. Flest privatläkare finns i storstäderna. De privata specialistläkarna har en genomsnittsålder på 62 år. Ca hälften av dem räknar med att upphöra med sin verksamhet inom fyra år.
Dagsläget
I Sverige finns i dag ca 1500 yrkesverksamma privatläkare som är medlemmar i Privatläkarföreningen. I Stockholms läns landsting verkar 500 yrkesverksamma privatläkare, alla specialiteter inkluderade. De svarar för 2,1 miljoner besök årligen. Av öppenvårdsbesöken sker 75 % hos privata öron-näsa-hals läkare. Hos gynekologer är motsvarande siffra 85 %. Honnörsord för privatläkarna är kompetens, hög tillgänglighet och kontinuitet, den sistnämnda oslagbar.
Utöver LOL har landstingen och privatläkarna kunnat sluta särskilda avtal, så kallade Vårdavtal, om att utföra vissa åtgärder eller åtaganden.
Under den senaste fyraårsperioden har flera utredningar genomförts och lagar stiftats. Lagen om valfrihetssystem, LOV, infördes i januari 2009. I den beslutades att ett obligatoriskt vårdvalssystem skulle införas i hela landet från och med första januari 2010, i de landsting som inte dessförinnan självmant infört Vårdval. Först ut var Halland, som därefter fått stå modell för flera landsting. Stockholm, Skåne, Västra Götaland och flera andra landsting utvecklade egna modeller.
Den 1 april 2009 infördes regeländringar i LOL. Bland annat infördes rätten till ersättningsetablering. Den innebär att läkare verksamma enligt lagen får möjlighet att överlåta sina mottagningar. Undantagna blev allmänläkare verksamma ”på taxan”. De förväntades övergå till vårdvalssystem.
LOVE
Under hösten 2009 lade regeringens utredare Toivo Heinsoo fram ”Regler för etablering av vårdgivare” vilken även innehöll ett lagförslag, LOVE, lagen om vårdgivaretablering. Syftet med förslaget är att öka patientens rättigheter och öka möjligheterna för privata etableringar. Förslaget är nu ute på remiss. Om Alliansen får fortsatt förtroende kommer troligen ett lagförslag läggas fram under hösten. Tanken med LOVE är att den ska ersätta LOV och LOU (lagen om offentlig upphandling). I utredningen föreslås att LOVE ska träda i kraft 110101 med 6 månaders övergångstid. Eftersom regeringen bedömt att man inte hinner lägga fram ett nytt lagförslag före valet, är det troligt att det blir ett års fördröjning. I förslaget till LOVE ingår inga övergångsregler. De privatläkare som av olika skäl inte klarar övergång till LOVE kommer ha ett halvt år på sig att avveckla sin verksamhet.
I förslaget till LOVE får privatläkarna ansöka om auktorisation på nationell nivå. När denna är beviljad får de vända sig till respektive landsting för att ansöka om ett regionalt etableringsavtal. I avtalen regleras frågor som krav på tillgänglighet, följsamhet till läkemedelsrekommendationer (landstingets ”kloka lista”), krav på deltagande i kvalitetsarbete och miljökrav, fortbildning, deltagande i jourverksamhet mm. Landstingen kan även kräva ett gemensamt journalsystem. Omfattningen av dessa krav gör att många av dagens privata läkare som ofta är verksamma i små enheter, känner att ett sådant åtagande inte är möjligt. Sannolikheten är stor att de små enheterna försvinner och att stora vårdcentraler och vårdbolag tar över.
Allmänläkarsituationen
För att få reda på hur de ca 450 allmänläkare som i dag är verksamma på nationella taxan ser på sin framtid, genomförde SPAF (Sveriges Privata Allmänläkares Förening) en enkät i januari 2009. SPAF är de privata allmänläkarnas intresseförening inom SPLF. Av de tillfrågade läkarna bedömde hälften att man såg sig tvungen lägga ned sin verksamhet om man inte längre kunde arbeta kvar ”på taxan”. En fjärdedel planerade övergå till annan verksamhet som allmänläkare. Endast en fjärdedel avsåg att övergå till vårdvalssystem. Detta skulle betyda en förlust av 200 kompetenta allmänläkare och ett bortfall på ca 500 000 patientbesök per år. Särskilt besvärlig är situationen för de allmänläkare som subspecialiserat sig. I dag arbetar de till exempel som smärtläkare eller inom ortopedisk medicin. De har mycket svårt att övergå till vårdvalssystem som hus- eller familjeläkare med de stipulerade kraven. Vem som ska ta över deras patienter i framtiden är mycket osäkert.
Diskussion
I den diskussion som följde efter presentationen av historik och lagförslag talade vi om sekretessfrågor. Många patienter med känslig sjukdomsproblematik väljer ofta att vända sig till privat sjukvård för att värna den egna integriteten. Hur värderas detta?
Vi fann även många gemensamma frågor där vi i form av vår specialistkunskap kan bidra till och utveckla samarbetet med olika patientgrupper.
Planering
Frågan är hur vi med kommande förutsättningar ska kunna skapa gemensamma forum? Vi beslöt att genomföra flera träffar med patientföreningar för att fortsätta dialogen.
För S-SPLF och SPLF
Elisabeth Zetterström
Sekreterare i SPLFs styrelse