I vår tar jag examen från läkarprogrammet på Karolinska Institutet i Stockholm och ska börja vikariera som underläkare på akuten.
Jag har så länge jag kan minnas varit intresserad av jämställdhetsfrågor. När jag var fjorton kom Under det rosa täcket av Nina Björk. Jag tror inte riktigt att jag hängde med i hennes resonemang men den väckte många tankar. Sedan gick jag och en nyfunnen vän med i ”vi tar natten tillbaka”-demontration på 8:e mars och jag kallade mig feminist. Sedan dess har vyerna vidgats med bla HBT-perspektiv. Under läkarutbildningen har jag engagerat mig i Kärleksakuten – läkarstudenter om känslor och sex och där fick jag många pedagogiska och praktiska redskap inom området. Jag föreläste t ex för nordiska läkarstudenter om genus/HBT och förvånades över de könsstereotypa normer som man kämpar hårt för att upprätthålla även inom de mer ”medvetna” grupperna. Under mina föreläsningar om bemötande och sexualitet i vården kunde alla närvarande finna exempel bara från de närmaste veckorna hur man särbehandlar patienter/kollegor/människor enbart med grund i kön eller förväntad sexualitet.
Jag hade stött på KLF i olika sammanhang och varit intresserad av deras arbete under flera år. Så nu tog jag chansen och gick med då jag känner att det är en organisation varifrån man kan förbättra världen.